Om att vara svensk i Mellanförskapet

Ingen tror att jag är svensk. Inte jag heller för den delen. Har aldrig känt mig hemma i de normerna och värderingarna. Men jag är ju det. Helt svensk. Flera generationer bakåt. Och inte är jag uppväxt i en invandrartät kommun heller. Onej. I min lilla skärgårdskommun där jag växte upp hade vi tre invandrare i hela skolan. Men jag tänkte aldrig på dem som annorlunda eller konstiga på nåt sätt. Snarare nu senare i livet jag börjat reflektera över hur det egentligen var för dem att komma till vår lilla kommun. Att de ju måste känt sig avvikande. Utanför. Min mamma var väldigt engagerad i de där tre första flyktingfamiljerna från Iran. Hon tog kvinnorna runt i vår lilla kommun, presenterade dem för alla i de lokala små butikerna, arrangerade iranska fester och såg till att de skulle komma till rätta, känna sig hemma. Jag var då 6år gammal. Och här formades mitt mellanförskap. Min karriär kom senare att bli inom musiken. Som sångerska och dansare. Här, som 6åring, mitt i denna underbara iranska musik som helt plötsligt strömmade in i mitt liv, kände jag mig hemma. Tonerna vibrerade i symbios med min själ, alla dansade, hela tiden. Jag var hemma. Hemma i mig själv. Men långt ifrån mina svenska kompisar. Sen fortsatte det. Omedvetet började jag ta avstånd från de svenska normer och värderingar som hela tiden skulle hindra mig från allt det roliga i livet. Allt det som var jag. Inte ta för mkt plats, inte sjunga hela tiden, inte dansa vart som helst, inte förstöra fina luciasånger med konstiga harmonier. När jag nu för en vecka sen fyllde 31 och hade en liten fest hemma såg jag helt plötsligt att jag inte hade en enda svensk kompis. I lägenheten vid en tidpunkt talades det fyra språk samtidigt. Min mamma sa med ett leende att det speglade min personlighet. Jo, tänkte jag. Precis så svensk känner jag mig.