MELLANFÖRSKAPET

Bi-kulturalitet och det rasifierade känslolivet

 

Pluriels, eller Centre de Consultations et d'Etudes Ethnopsychologiques pour Migrants (Centrum för etnopsykologiska studier och rådgivning för migranter) heter den ideella föreningen som den 20 oktober anordnade konferensen ”Le danger du racisme dans le couple biculturel” (”Rasistiska hotbilder inom bikulturella parbildningar”, min övers.) i samarbete med kontoret för integration i kantonen Genève, Schweiz.

Föreningen startades 1995 av antropologerna och psykoterapeuterna Alfredo Camelo och Ricardo Caronnii. Båda är mellanförskapare (även om det är osäkert om de skulle ge sig själva det epitetet) Alfredo med ursprung i Colombia, numera bosatt i Schweiz och Ricardo med argentinsk- schweizisk härkomst.

I 15 år har de arbetat med att få in ett mångkulturellt och kritisk perspektiv på nutida psykoterapeutisk verksamhet. De har i synnerhet arbetat med att belysa frågeställningar kring hur olika former av rasism (historisk, modern, institutionell, kollektiv, individuell) inverkar på individens psykiska hälsa. De har båda flera års erfarenhet av arbete med migranter i Schweiz. De har konsulterat första, andra och tredje generationens invandrare och erbjudit både barn och vuxna, singlar, par och familjer stödsamtal under samtliga migrationstillstånd; såväl frivilliga som ofrivilliga. 

Det senaste projektet ”Le danger du racism dans le couple biculturel” riktar sig till par där parterna har skilda kulturella bakgrunder. Projektet fokuserar på specifika problem som uppstår och den särskilda dynamik som karaktäriserar dessa parbildningar. Man problematiserar således människors narrationer, av exempelvis känslomässig alienation, förakt hos sig själv och sin partner, och placerar dessa i en kontext av rasistiska förtecken.

De sårande meningutbyten som delas ut i konfliktens hetta kanske till en början kan betraktas som relativt oskyldiga men när man betraktar dem djupare skakar de om hela den traditionella psykoterapeutiska diskursen. Det är inte tillräckligt tillfredställande med en analys utifrån en modell av anknytningsteori där monokulturella par utgör normen och där referensen till ras/etnicitet aldrig skulle bli aktuell. 

Det bi-kulturella paret skapar en retorik där saknad av närvaro, brist på tillit, psykiska och fysiska avvisningar, undvikanden, trygghet, otrygghet länkas samman med föreställningar om ras/etnicitet. Det bi-kulturella paret uppvisar således en särskild agoni som inte kan lösas genom ett rasneutralt självbiografiskt berättande utan också kräver ett medvetandegörande av de större kollektiva narrationerna av förtryck, lidande och sår för att försoning ska bli möjlig.

Själv har jag alltid sökt i litteraturen efter svar på hur man ska hantera de internaliserade bilder av intimitet, avvisanden, kärlek, förakt, hat man bär med sig sedan barndomen. Men jag har också stundtals upplevt att svaren inte har varit tillfredställande nog eller speglat vissa känsloförnimmelser med full träffsäkerhet. Som blandbarn inser jag att jag har vuxit upp i en miljö där familjekonflikter också har färgats av toner som skiljer sig från de erfarenheter vänner uppvuxna i monokulturella familjer har, vilket också bidragit till att deras speglingar också blivit fragmenterade hos mig. Jag upptäcker nu sakta att det i mina bilder finns en närvaro av ras utöver kön och kanske ocksa klass som aktualiserat kroppen i mina känslor på ett ännu tydligare sätt och som jag tidigare inte kunnat sätta ordet på.

Kanske är det också därför som jag i adolescensen i så stor utsträckning använde kroppen för att söka förstå mina känslor? Den frigörelse och njutning det var för mig att föra rakbladet över min kropp under den här tiden kan inte underskattas. Adoptionsforskaren Tobias Hübinette tipsade mig om en nyligen publicerad dansk populationsstudie om psykisk hälsa bland icke-vita danskar. Och även där kunde jag läsa att självskadebeteendet var särskilt vanligt hos just blandbarn och adopterade.

Alltsammans ropar efter ett uppmärksammande av dessa frågor eftersom det tydligt reflekterar individens kris som också en rasifierad sådan. Den danska studien samt Alfredo Camelos och Ricardo Caronniis arbete är en del av denna vändning och jag hoppas att deras arbete kommer att inspirera andra yrkesverksamma att seriöst betrakta detta perspektiv och låta det bli en integrerad del av deras verksamhet.

 

Mer information om Pluriels arbete kan du hitta på www.pluriels.ch

 

Text: Daphne Arbouz, Foto: Mellanförskapet