Hemma men inte hemma

 

Vissa personer springer man på om och om igen. På gatan, via jobbet, på krogen och diverse mingel. Patrik Bolling Ferrel var en sådan som jag brukade nicka åt, utan att vi egentligen kände varandra. Den dag vi äntligen började prata minns jag som om det vore igår.

En dag på Långholmens playa i slutet av sommaren 2006 nickade Patrik och jag till varandra som vanligt, som i vi känner ju inte varandra men har setts tillräckligt för att hälsa. Sen frågade han ”Förresten, vad gör du egentligen?”. Jag sa att jag höll på med ett projekt på universitetet som handlade om att sprida högskoleinformation till högstadieelever. Patrik berättade i sin tur att han och några andra höll på att starta en förening som skulle heta Mellanförskapet. Det var första gången jag hörde ordet och det tilltalade mig direkt.

Utan att få det närmare beskrivet den gången, var det något som jag hade känt större delen av mitt liv. Att jag lever i ett mellanförskap. Jag är född i Stockholm med marockanska föräldrar som emigrerade till Sverige i slutet av sextiotalet. När jag växte upp i Kista med min mamma och mina systrar rådde det ständig förvirring. Det pendlade mellan att jag ibland var som en främling i det svenska samhället och att jag ibland kände mig som främmande inför den marockanska kulturen hemma.

Många såg mig som invandrare mer än svensk, något jag anpassade mig till. Och på frågan ”var kommer du ifrån?” svarade jag snabbt: Marocko. Ännu mer förvirring blev det när jag åkte till Marocko med familjen på somrarna. Då kallade alla kusiner och mostrar oss ”svenskarna”. Jag kände mig totalt främmande i ett annat land med nya språk och en annan kultur.

Den sommaren då jag träffade Patrik, hade jag precis kommit hem från en resa till Marocko för första gången på tretton år. Mycket hade förändrats sen jag senast var där sommaren 1993. Då var vi en av de första familjerna i vår släkt som emigrerat till något annat land. Nu hade jag släktingar som kom från Nederländerna, Frankrike, Belgien, Italien och Spanien. För oss unga i släkten var det naturligt att vi hade många gemensamma referensramar, trots att vi växt upp under olika förhållanden, i olika delar av Europa. Att vi kände oss hemma, men ändå inte hemma, gjorde att vi plötsligt förstod varandra.

En stor förändring var att mina släktingar inte längre kallade mig svenne. Nu var jag europé. Och att Sverige hade gått med i EU hade gjort att jag och mina emigrerade släktingar alla var från länder i Europa och hade det som vår gemensamma nämnare.

För mig medför mellanförskapet att många av mina vänner och kusiner, var de än kommer ifrån, finner något som de kan identifiera sig med. Vare sig man kommer från ett annat land eller stad, har en annan hudfärg eller kultur. Mellanförskapet får mig att känna mig närmare någon i Amsterdam än min granne dörr i dörr. För mig innebär mellanförskapet en samhörighet som ständigt förändras, något som jag genomlevt och fortfarande upplever.


Text: Mohamed El Abed, Foto: Alex Hinchcliffe

Skriv ut

KOMMENTARER

Kenavo Avechal Mam-Goz

En story av Alex Rodallec. "Goodbye, I will see you soon, Old Mother" Läs mer

Take Over

Av: Ina Wood. When I first came here it was the bell jar, placed down firmly right over my head. This isn't your place. Läs mer

Bi-kulturalitet och det rasifierade känslolivet

Av: Daphne Arbouz. Pluriels heter den ideella föreningen som i oktober anordnade konferensen "Le danger du racisme dans le couple biculturel" i Genève, Schweiz. Läs mer