Mellano lättar lite på min kulturella korsett

 

Första gången jag fick frågan om inte jag kände mig som en mellano eller en mellanförskapare reagerade jag med irritation och känslan av att det bara var ännu ett nytt sätt att försöka positionera mig. Och att i enlighet med stereotypa föreställningar om vem som bör betraktas som inne och ute i kulturen eller nationen Sverige återigen sätta på mig den kulturella tvångströjan.

Jag tyckte också att det återigen tog upp en ganska tröttsam debatt som handlat om andra generationens invandrare som individer som ”lever mellan två kulturer” eller som i själva verket är helt kulturellt hemlösa. Att tala om kulturer eller etnicitet i allmänhet utan att belysa och specificera vad det är man i sammanhanget refererar till, tenderar alltför ofta att resultera i ett cementerande av föreställningar om kulturer och etnisk tillhörighet som homogena entiteter. Kulturer som något som följer ett särskilt sorts mönster och som kan förvaras i en låda, packas upp igen och användas på samma sätt som tidigare. Med andra ord tyckte jag att tanken på att vara mellanförskapare var fånig och svarade snabbt att Nej! jag känner det inte, jag känner inte ett mellanförskap.

När jag kort efter det började reflektera över min starka reaktion och protest insåg jag helt plötsligt att FAN! Det är ju precis det här! Den här ständiga negationen, det som får mig att vilja vägra alla möjliga former av beteckningar och identitestmarkörer som är själva kärnan i mitt mellanförskap. Att ständigt ha behövt underordna sig andras definitioner av mig och mitt ursprung, mitt hemmahörande och min plats i kulturen och som svensk har skapat ett nästan patologiskt nekande hos mig vad gäller idéer om den egna kulturella tillhörigheten. Att ständigt bli positionerad som antingen en väldigt svensk Annan-svensk eller ibland också som en typisk fransk-svensk har till och med hindrat mig från att undersöka vad min bakgrund och erfarenhet faktiskt har inneburit på riktigt. Om man helt tar bort begreppsparet svensk-fransk-algerier och sätter ditt mellano blir min levda erfarenhet lättare att förstå.

Istället för att koppla eventuella skamkänslor jag känt som barn över att mina vänner helt obefogat varit rädda för min pappas telefonröst och misstagit honom för att vara förbannad när han i själva verket bara var normal. Eller exempelvis inte kunde uttala ponnyer korrekt, eller olikt andra pappor ansågs få oproportionerliga raseriutbrott i ICA kön, eller i folksamlingar, till att han skulle vara fransk-algerier kan begreppet mellano tydligare beskriva min känsla av annorlundaskap, att inte helt vara upptagen i normen och den föreställda gemenskapen.

Begreppet mellano låter mig färdas mot en plats som inte är någon egentlig plats så som Sverige, Algeriet eller Frankrike utan ett lokus eller en abstraktion där jag kan hitta mer sanningsenliga formuleringar kring vem jag har varit, vem jag är, och vem jag kan bli. Denna icke-plats för med sig associationer i mig som kan problematisera föreställningarna om min kropp, min kulturella bakgrund och mitt hemmahörande som tidigare har stipulerats av någon annan. Jag är varken svensk eller fransk-algerier enligt erat sätt att se men jag är både svensk och fransk-algerier, filtrerat och omrört i/genom mellano.


Text: Daphne Arbouz