Min hemmaplan

 

För några veckor sedan när jag var på väg hem uppstod en märklig och obehaglig situation. Trött och sliten efter en dålig dag kom jag gående på gatan utanför mitt hus, pratandes i telefon med en kollega. Plötsligt fick jag syn på min granne som stod och tittade på mig som om han ville få kontakt. Jag hörde att han började säga något med ganska hög röst och bad min kollega vänta i luren för att höra vad. Då skrek han: ”JÄVLA SVARTSKALLE! Ni kommer bara hit och…”

Jag blev helt chockad. Var det ett skämt? Det var kanske naivt av mig, men jag blev helt ställd och fattade inte hur han kunde säga så. Mitt hem, gatan jag bor på och området jag bor i är min fristad. I den stunden, under de sekunderna berövade han mig på det faktumet. Jag kunde inte förstå att jag efter tjugosju år av mitt liv blev kallad svartskalle på min egen gata. Att det dessutom var av en granne gjorde inte saken bättre. 

Han fortsatte gorma om hur invandrare beter sig och om hur hemska ”vi” är. Han känner ju inte mig som person och utgick uppenbarligen från mitt yttre. Hur kan någon bli så hotad av ett utseende? Han måste verkligen känna sig underlägsen och liten. Själv kände jag mig förnedrad och kränkt och visste inte riktigt hur jag skulle tackla situationen. Jag brukar vara vass på att hantera konfliktsituationer, men i det här fallet lät jag mig bli provocerad och tog i slutändan en onödig diskussion som givetvis inte ledde någonstans. Det hela slutade med att min granne sträckte ut tungan och lipade mot mig. Som på dagis! Det är ganska svårt att bemöta någon som bokstavligen pratar på sandlådenivå.

Folk i området har haft problem med den här mannen tidigare och jag är inte den enda som har råkat ut för ofredande. Ändå lyckas ingen göra något åt honom. Han har blivit anmäld och polisen har varit och hämtat honom ett flertal gånger men varje gång kommer han tillbaka och fortsätter trakassera grannskapet. Hur långt får det egentligen gå? Måste någon bli nedskjuten för att rättssystemet ska agera? 

Idag sällskapade jag med en god vän till en restaurang nära där jag bor. När vi klev in i restaurangen lade jag märke till en platt-tv som var upphängd på väggen. Z-TV stod på och i rutan fick jag plötsligt syn på min granne, sittandes i studiosoffan bredvid programledaren Mogge (som för den delen ursprungligen är från Afrika). Min granne satt och skrattade, hur bekväm som helst. Det fick mina tankar att börja snurra i 180. När är man svartskalle och när är man svensk? När det lönar sig är man okej, en av ”dom”. Min granne är inte värd mina tankar eller för den delen min tid men jag kan bara inte hjälpa att jag blir förbannad. Det är svårt att inte ta åt sig när sådant här sker på ens hemmaplan. Vad nu hemmaplan betyder, uppenbarligen är det en tolkningsfråga.

 

Text: Yasemin Salik

Skriv ut

KOMMENTARER

Yasem, Bra skrivet. Det är svårt det där. Jag är svensk-afrikan, bra kontakter med afrika men uppvuxen i Sverige. I mitt land i Afrika är rasismen mycket mer rättfram och ärlig. Den är inte lika förrädisk och svekfull. Den som hatar svarta gör det konstant och är ärlig med det. I Sverige är det situationsanpasat hat, en falskhet och en vältalighet (tex i TV) som gör det hela svårt att hantera och bevisa. Det går utför för Sverige. Vi tar inte hand om de gamla, om våra nya svenskar och språk och vi klarar knappt den internationella konkurrensen. Kanske kommer inte Sverige att finnas som nation om 150 år. Eller, så låter vi folk arbeta, bättrar på våra attityder gentemot varandra, öppnar upp och jobbar för en gemensam lösning. Men jag är tyvärr pessimist just nu.

Anmäl matteoricci

Kenavo Avechal Mam-Goz

En story av Alex Rodallec. "Goodbye, I will see you soon, Old Mother" Läs mer

Take Over

Av: Ina Wood. When I first came here it was the bell jar, placed down firmly right over my head. This isn't your place. Läs mer

Bi-kulturalitet och det rasifierade känslolivet

Av: Daphne Arbouz. Pluriels heter den ideella föreningen som i oktober anordnade konferensen "Le danger du racisme dans le couple biculturel" i Genève, Schweiz. Läs mer