MELLANFÖRSKAPET

Som jag minns det

 

Dörrvakten log rätt vänligt den där sista kvällen. Hälsade välkommen på grekiska medan garderobiären tog betalt i kronor. Inne i den tokfulla lokalen fick bling-blinget ögonen att tåras. Tunga mörkblå draperier drogs sakta för fönstren. En grekisk sommarnatt i ett fruset Stockholm som doftade av rök, anislikör och snövåta ytterrockar.

Restaurangen i utkanten av Södermalm var uppkallad efter krigets och härdens gudinna. Det som verkade vara ännu en i raden av grekiska restauranger, var så mycket mer. Bakom Athena-skylten i blå neon fanns en sorts fristad för greker som invandrat till Sverige. Nu skulle den bli kinarestaurang.

Importerade musiker sjöng alla sina sanningar den kvällen. Om dem som fängslats för sina åsikters skull, om en tid då flaskan var den enda boten mot ett krossat hjärta - och om skönheter med svart hår, svarta ögon och svarta ögonbryn.

I sommarnatten dansade vi allihop under discokulans stjärnbilder. Jag snurrade runt, runt, runt, med jag vet inte hur många män och kvinnor. Folkdans. Ålade mig och ormade mig i en tzifteteli tourkiko. Applåderade män och normbrytande kvinnor i en örn- slash fylledans om stolthet. Zeimbekiko. Männen fick shots och de övriga blomblad.

Så där höll vi på tills draperierna allt för snabbt drogs isär, lamporna tändes och musiken avstannade - allt i samma sekund. Då upptäckte jag att jag stod själv på dansgolvet, ändå kunde jag inte röra mig. Det var som om jag blivit ett med restaurangens vita antika pelare. Lika självklar och orubblig - lika fel. Ett gäng ombytta kypare naglade mig med blicken och såg allt annat än gästvänliga ut.

Klockan var inte mer än fem på morgonen – herregud, då öppnar klubbarna i Grekland! - men dörrvakten föste strax ut mig i snöslasket på Långholmsgatan. Nej, nu skulle jag verkligen ta bussen hem! Eller var det bort jag skulle? Aldrig visste jag vilket.

Frågande tittade jag upp mot himlen. Stjärnorna syns ju för fan inte i det här landet! Det ropade jag också till taxichaufförerna på trottoaren mittemot. Jag fick inte det medhåll jag hade väntat mig, de frågade mig inte ens om jag ville åka någonstans. Kanske hade de sett mig orma mig därinne genom draperierna.

Men snart lyste stora starka snöänglar i Högalidsparken. De glittrade mot gatlyktorna. Jag gjorde minst tio stycken, kramade om varje nygjord ängel. Jag svettades nytt och gammalt och jag grät såklart. Allt det blöta, salta på min hud påminde om nattdopp på en grekisk ö.
 

Text: Fotini Katriou, Foto: Mellanförskapet