Vardagsmellanförskap

 

Jag går under benämningen Daniel. Invandrare, svenskar, blandade med flera som läser detta associerar säkert mitt namn till att jag är en svenne eller en vanlig svensk. Men jag förflyttades ofrivilligt, eller om man så vill, adopterades till Sverige från Sri Lanka när jag var liten. Lite skämtsamt kan man tänka att jag togs ur lejongropen till Sverige, om man ser liknelsen med den Daniel som omtalas i bibeln.

Som alla vet har det pågått ett krig i Sri Lanka mellan de tamilska tigrarna och de singalesiska lejonen. Det man kanske inte vet är att västerländska akademiker från 1800-talet och fram till idag har ”bevisat” att singaleserna är ett indoeuropeiskt folkslag som talar ett indoeuropeiskt språk, singalesiska. Eftersom att jag adopterades från Sri Lanka kan jag inte singalesiska. Mitt modersmål blev svenska, förvisso även det ett så kallat indoeuropeiskt språk.

I Sverige finns det två dominerande kategorier av människor. Invandrare och svenskar. Jag identifierar mig inte med någon av dessa. Invandrarna brukar betrakta mig som en svenne och svenskarna brukar se mig som en invandrare. Alltså generellt sett. Men ibland också partikulärt.

För några veckor sedan gick jag till Stockholms universitet. Jag mötte en kursare som ser ut som en invandrare men förmodligen inte är det. Han satt med en strålande blond tjej. Jag hälsade och vi började prata lite. Plötsligt kom en äldre svensk herre fram som direkt vände sig till tjejen, helt utan att bry sig om vår diskussion.

Han presenterade sig tystlåtet utan att ens kolla på min kursare och mig. Det framgick att han var reporter för tidningen Metro. Av det lilla jag hörde förstod jag att han ville göra en intervju om att det är få studenter som fullföljer sina utbildningar. Dessvärre kom tjejen från Göteborg. När hon sa det blev han alldeles tyst. Stirrade bort några sekunder i det tomma intet och tänkte antagligen några komplexa tankar om att det kanske inte skulle gå att intervjua henne. Sen sa han inget mer och återigen, utan att kolla på min kursare och mig, gick han lika hastigt som han störtat in och avbrutit oss.

Jag tror att herrens beteende i denna situation kan ses som ett exempel hur man betraktas som adopterad. Herren har förmodligen stått och lyssnat på hur hans barn eller barnbarn stått och sjungit Den blomstertid nu kommer precis som jag när jag var liten har skrikit mig hes till den där sången som är så svensk, eller kanske indoeuropeisk. Precis som jag. Men när herren såg oss tre ville han kanske intervjua en svensk, någon som ser bra ut på bild. Det verkade som om han betraktade min kursare och mig som invandrare och att vi därför inte skulle göra oss lika bra för exponering i Metro.

När sånt här inträffar blir jag alltid lika förvirrad. Men jag varken gör eller säger något, då jag inte kan eller kanske inte vill förstå varför det händer. Hela tiden. Lejonet i mig ryter att aaaaaanledningen till att den här och liknande vardagssituationer gång på gång inträffar är att indoeuropé-myten är så djupt rotad i vår kultur, myten om hierarkin mellan raserna där de vita har en överordnad ställning gentemot de mörkare.

Jag är en mellano, en person som lever mittemellan. Betraktad som en svenne av invandrarna och som en invandrare av svenskarna lever jag i ett mellanförskap. Jag är en adopterad mellano från Sri Lanka.


Text: Daniel Cidrelius, Foto: Chnar Jamal